Just nu är det stora annonser för botshop.nu överallt i SL-trafiken. På websidan skrivs:
“Rösta på vad fuskåkarnas kontrollavgifter ska användas till.
Din röst motsvarar en kontrollavgift på 1200 kr.”
“Lägg din röst på det du vill att fuskåkarnas kontrollavgifter ska användas till i första hand. Varje röst betyder att en kontrollavgift kommer att användas till det du röstar på. När ett projekt når 100% åtgärdas det av SL.”
“Därför bjuder vi betalande resenärer på möjligheten att vara med och påverka vad pengarna SL får in på fuskåkningens kontrollavgifter ska gå till.”
(Citaten är hämtade från http://botshop.nu/om-botshop-nu/ )
Det här låter ju helt underbart. Jättebra att vi som betalar får bestämma vart pengarna ska gå, det finns bara ett litet problem: Pengarna finns inte. Eller så finns de och SL bryter mot lagen.
Det är nämligen så att enligt Lag (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik Ska denna summa (1200 kr) egentligen bara täcka kostnaderna för biljett och kontroll:
3 § Tilläggsavgift bestämmes till belopp som är skäligt med hänsyn till trafikutövarens kostnader för biljettkontrollen och avgiften för den biljett som har avkrävts den resande men som han ej har kunnat förete.
( https://lagen.nu/1977:67#P3S1 )
Var kommer då de 1200 kronor per röst ifrån, som SL delar ut på botshop.nu?
Med tanke på att det inte finns någon som helst koppling mellan min röst och att jag har betalat eller mellan antalet röster (som alla ska motsvara en bot) och antalet bötfällda plankare hade en röst hade lika gärna kunna varit “ett månadskort” eller dylikt. Men det är ju roligare att spendera andras pengar än sina egna och dessutom hade det nog inte fått lika stor uppmärksamhet.
Jag brukar inte minnas vad jag drömmer om det inte är en mardröm. Så har det varit sedan tonåren. Därför vet jag inte riktigt vad detta var. Det kändes lite läskigt ett tag, men det blev ju bra på slutet… tror jag. Det kändes så i alla fall.
Hur som helst. Det var 2004 och jag hade precis flyttat hemifrån. Alla mina tillhörigheter stod dock kvar hemma hos mina föräldrar i mitt pojkrum. Hela min familj meddelar att de ska flytta till Tyskland och att jag antingen behöver flytta ut eller följa med. Det är mitt val, men jag måste göra det med ganska kort varsel. En svår inre kamp utspelar sig i mig. Först väljer jag att stanna kvar i Stockholm där jag har alla mina vänner, mitt sociala liv. Sen inser jag att jag ändå brukar byta bekantskapskrets totalt med några års mellanrum. Bara ett fåtal människor behåller jag kontakten med. Jag kommer ju skaffa mig ett nytt socialt liv i Tyskland ändå. Så jag ändrar mig och väljer att följa med. Går igenom allt jag äger, packar det jag vill ha eller behöver och gör mig av med allt annat. Jag börjar även meddela mina vänner att jag ska flytta. En del försöker övertala mig att stanna, en del accepterar fakta och andra blir ledsna. Jag träffar även min dåvarande flamma. Hon lyssnar och förstår, sen frågar hon “Vill du titta på bilderna?” Så tittar vi på gamla fotografier, kramas och skiljs åt.
Inre frid.
Nu har jag lämnat allt gammalt bakom mig.
Om det ändå vore så lätt i verkligheten.
Om vi anställda kommer med ett förslag till förbättring som godtas av företaget, varför måste det MBL-förhandlas med facket? Det är ju de anställdas önskan som gått igenom. Snart måste man väl börja fylla i blanketter för att få fylla i en blankett.
I took a walk around the world to ease my troubled mind, I left my body laying somewhere in the sands of time.
I watched the world float to the dark side of the moon, I feel there is nothing I can do.
You took for granted all the times I never let you down. I picked you up and put you back on solid ground .
I haven’t moved from the spot where you left me, I’m crying here, what have you done?
All of the other pills, they were different.
Plötsligt insåg jag varför min blick fastnade på dig.
Du är så lik henne, både till utseende och sätt.
Jag tänker tillbaka på en svunnen tid med upplevelser jag aldrig fick.
Regel nummer ett är att inte stöta på personalen.
Men vad säger reglerna om att man bara är trevlig och den söta tjejen är jättetrevlig tillbaka?
Om även din kamrat tycker att det snarare var hon som stötte på dig?
Om hon spontant talar om vad hon heter och när hon jobbar nästa gång…
Regel nummer ett är ju till för att man inte ska göra bort sig, inte för att man ska missa sina chanser.
Ska jag försöka träffa Li nummer 2 igen?
I dag är det en speciell dag, men mitt inlägg kommer inte handla om det. Det är ingen vits att ropa hej när det inte ens ekar tillbaka.
Och nu när jag sätter mig ner för att formulera det jag faktiskt hade tänkt skriva så funderar jag på varför… det har ingenting med mig att göra och jag ska inte lägga mig i vad andra gör. Det där får de sköta själva.
Glöm att jag ens påbörjade någonting. Sudda ut och spola tillbaka.
Jag har en kass gladpoplåt på hjärnan… inte för att musiken är speciellt svängig eller för att den är bra utan för att texten betyder så mycket för mig. Usch.
Välkommen ombord, en storm tilltar och natten nalkas.
Vart är du på väg? Alldeles ensam driver du bort. Vem håller din hand när det drar ner dig?
Vart är du på väg? den kalla sjön är strandlös och höstvinden straffar seglen.
Du står där vid lanternan med tårar i ansiktet när dagsljuset faller från sidan och höstvinden sopar gatorna tomma.
Du står där vid lanternan med tårar i ansiktet när kvällsljuset jagar bort skuggorna. Du tar elden från ljuset och det blir höst.
Välkommen ombord, längtan är vår rorsman. Endast natten är så skoningslös
Till slut står jag ensam, tiden står still och jag fryser.
Ibland går allt åt helvete. Dagen började ju illa nog med att väckarklockan ringde klockan 5. Uppstigning och förbereda sig på en resa på sisådär 4 timmar, 40 mil… Det går bra och lätt eftersom det är ljust ute och fåglarna kvittrar. Det här kommer bli en underbar dag. Sen är det dags att gå hemifrån, då börjar kaoset. Först är det 20 min väntetid på tunnelbanan, sen går resan ovanligt långsamt… Till slut kommer jag i alla fall till centralen och rusar direkt till perrongen tåget ska gå från bara för att se tåget rulla ut när jag kommer upp för trappan.
Jag känner hur stressen kommer ikapp mig… Vad ska jag göra? När går nästa tåg? Hinner jag ta en taxi till Arlanda? När går Arlanda Express? Har jag råd att flyga? Kan jag boka ett flyg med så kort varsel genom resebyrån? Det blir tåg ändå. Att åka till Arlanda och flyga upp känns inte realistiskt. Jag lugnar ner mig en aning och går till biljettautomaten för att köpa en biljett till nästa tåg.
>Stoppa in betalkort.< Jag stoppar in kortet.
>OGILTIGT KORT< Jag försöker igen.
>OGILTIGT KORT<
Med en suck försöker jag gå genom automatdörrarna in till biljettkassan. Försöker, eftersom dörrarna inte öppnas. Biljettkassorna öppnar 07:30. Tåget går 07:26! Paniken ökar igen. Kön till SJ:s informationsdisk är lite för lång för att jag ska vara bekväm med den, men å andra sidan är det inte mycket som är bekvämt idag, tydligen. Jag ställer mig och väntar på min tur. När jag väl kommer fram får jag med ett leende förklarat för mig att jag kan köpa biljett i Pressbyrån. Jag tackar, vänder mig om och går några meter tills jag ser den ENORMA kön vid pressbyråns enda öppna kassa. Det är en sån där kö man aldrig skulle ställa sig i om man inte var tvungen. Jag är tvungen. Jag ställer mig i kön och väntar på min tur. Klockan har nu hunnit bli 07:15. Elva minuter tills tåget går. Jag känner hur hela kroppen darrar. Jag har ingen aning om hur mycket som syns, men jag skulle absolut beskriva mitt tillstånd som mer än bara aningen stressad. Framme vid kassan möts jag inte av ens en antydan till ett leende. Med min lugnaste möjliga röst säger jag “Hej. Jag skulle vilja köpa en SJ-biljett till Sundsvall.” Tjejen börjar knappa på sin kassaapparat och suckar. “andra klass, oplacerat, det är det billigaste vi har.” Mitt intresse ligger inte i ekonomin just nu och jag skulle gärna vilja ha en reserverad sittplats om jag ska åka tåg i fyra timmar, men jag vill som bekant hinna med tåget… “Okej, det blir bra.” “Vi tar ut en avgift också…” “Ja, det är okej.” Jag förstår inte varför hon tror att jag är så angelägen om att det ska vara billigt, jag står ju där ganska propert klädd, ändå. Jag ska ju träffa kunder när jag kommer fram… Om jag kommer fram, eller snarare om jag kommer iväg någon gång. Expediten har problem. Hon tar hjälp av sin kollega som säger “Men det här tåget går ju om fem minuter, det kommer du aldrig hinna.”
“Jo då” säger jag. “Jag tar det.”
“Vet du vilket spår tåget går från?” frågar hon.
Jag erkänner att jag inte vet det, men å andra sidan står jag ju precis under tavlan som talar om från vilka spår tågen går.
“Du kommer inte hinna.” Säger hon igen. “Det är bättre att du springer och köper biljetten ombord på tåget om du hinner med, men det tror jag inte.”
Jag tackar inte.
Jag vänder mig om och går. Jag tittar på tavlan som talar om att jag ska en trappa ner, till Spår 18. Jag muttrar svordomar och förbannelser medans jag skyndar mig ner för trappan och genom gången under spåren. Jag springer upp för trappan med jättekliv och tittar stressat på skylten över spåret när den kommer inom synhåll. “Avgår om 4 minuter. Vagn 2 Obokad.” Jag letar upp vagn 2 och glider ner på ett ledigt säte.
Upp med datorn, köper biljett av kontrollanten som kommer förbi och får en Internet ombord-biljett gratis. Börjar med att maila kund + kollegor om att jag blir sen och kommer ringa in till telefonmötet från tåget. Sen börjar jag rota i eposten och betar av lite arbetsuppgifter där och börjar känna att saker och ting nog kommer gå ganska bra trots allt. Efter ett tag ringer chefen… ”Du, det där med logistik är inte riktigt din grej va? Eller har du bara otur?” Han fortsätter ganska snabbt ”Är du dum i huvudet eller har du bara otur när du tänker, typ… Hahaha!” Jag blev måttligt road kan jag säga.
Väl framme i Sundsvall Så går jag från stationen till kunden, rakt igenom staden. Funderar på att stanna och äta någonting. Jag ångrar mig då jag faktiskt vill komma fram och påbörja arbetet för att slippa stanna kvar i staden över natten, något som när man anländer vid lunchtid inte verkar helt orimligt. Jag kliver in i receptionen hos Kunden och presenterar mig för vakten i kuren och får till svar att min kontaktperson är på lunch och kommer inte tillbaka förrän om en minst halvtimme. Det ger en del blandade känslor, dels är det skönt att få sätta sig ner, äta och ta det lite lugnt ett tag, samtidigt så vill jag bara komma igång med att jobba. Går jag och äter så påbörjar jag ju arbetet mer än tre timmar efter att jag borde. Hur som helst rör jag mig mot Pan Pizza-restaurangen som har lunchbuffé, jag är ju trots allt väldigt hungrig. Jag glider in, plockar ett gäng pizzabitar och ett stort glas cola och sätter mig ner. Jag känner mig ganska sorgsen när jag får andas ut och tänka efter på vad som faktiskt hänt. Det är mycket som snurrar i huvudet. Jag ska i alla fall göra det bästa av situationen bestämmer jag mig för och tar ett glas cola till när det första tar slut. Det känns som att jag sitter där en evighet, men det kan ju bero på att jag brukar äta på max 15 minuter när jag äter själv… Nu sitter jag i 45 minuter, lyssnar på musiken, tänker och planerar upp hur jag effektivt ska spendera de resterande timmarna. När jag går ut får jag ett mycket trevligt leende av servitrisen och tillsammans med det underbart soliga vädret så är det rätt okej trots allt tänker jag när jag promenerar tillbaka till kundens kontor. Jag får reda på att min kontaktperson fortfarande inte kommit tillbaka från lunchen, så jag sätter mig och börjar skriva av mig, något jag brukar göra när jag grubblar på någonting… ”Ibland blir ingenting som man tänkt sig…” skriver jag. Jag stannar upp ett tag och funderar,sen suddar jag ut texten. ”Ibland går allting åt helvete…” Ja, det var mer passande. Jag hinner skriva ett stycke på ungefär 100 ord innan min kontaktperson kommer in genom dörren. Han hälsar och ler när han ser mig, jag reser mig upp och hälsar på honom med ett handslag. ”Jag hörde att du haft en dålig start på veckan…” sa han. Jag skrattar till lite, ser det komiska i situationen och svarar ”Ja, du skulle bara veta…”
XHTML
CSS
RSS
Snackiz.com serveras av servett.net.