Ibland går allt åt helvete. Dagen började ju illa nog med att väckarklockan ringde klockan 5. Uppstigning och förbereda sig på en resa på sisådär 4 timmar, 40 mil… Det går bra och lätt eftersom det är ljust ute och fåglarna kvittrar. Det här kommer bli en underbar dag. Sen är det dags att gå hemifrån, då börjar kaoset. Först är det 20 min väntetid på tunnelbanan, sen går resan ovanligt långsamt… Till slut kommer jag i alla fall till centralen och rusar direkt till perrongen tåget ska gå från bara för att se tåget rulla ut när jag kommer upp för trappan.
Jag känner hur stressen kommer ikapp mig… Vad ska jag göra? När går nästa tåg? Hinner jag ta en taxi till Arlanda? När går Arlanda Express? Har jag råd att flyga? Kan jag boka ett flyg med så kort varsel genom resebyrån? Det blir tåg ändå. Att åka till Arlanda och flyga upp känns inte realistiskt. Jag lugnar ner mig en aning och går till biljettautomaten för att köpa en biljett till nästa tåg.
>Stoppa in betalkort.< Jag stoppar in kortet.
>OGILTIGT KORT< Jag försöker igen.
>OGILTIGT KORT<
Med en suck försöker jag gå genom automatdörrarna in till biljettkassan. Försöker, eftersom dörrarna inte öppnas. Biljettkassorna öppnar 07:30. Tåget går 07:26! Paniken ökar igen. Kön till SJ:s informationsdisk är lite för lång för att jag ska vara bekväm med den, men å andra sidan är det inte mycket som är bekvämt idag, tydligen. Jag ställer mig och väntar på min tur. När jag väl kommer fram får jag med ett leende förklarat för mig att jag kan köpa biljett i Pressbyrån. Jag tackar, vänder mig om och går några meter tills jag ser den ENORMA kön vid pressbyråns enda öppna kassa. Det är en sån där kö man aldrig skulle ställa sig i om man inte var tvungen. Jag är tvungen. Jag ställer mig i kön och väntar på min tur. Klockan har nu hunnit bli 07:15. Elva minuter tills tåget går. Jag känner hur hela kroppen darrar. Jag har ingen aning om hur mycket som syns, men jag skulle absolut beskriva mitt tillstånd som mer än bara aningen stressad. Framme vid kassan möts jag inte av ens en antydan till ett leende. Med min lugnaste möjliga röst säger jag “Hej. Jag skulle vilja köpa en SJ-biljett till Sundsvall.” Tjejen börjar knappa på sin kassaapparat och suckar. “andra klass, oplacerat, det är det billigaste vi har.” Mitt intresse ligger inte i ekonomin just nu och jag skulle gärna vilja ha en reserverad sittplats om jag ska åka tåg i fyra timmar, men jag vill som bekant hinna med tåget… “Okej, det blir bra.” “Vi tar ut en avgift också…” “Ja, det är okej.” Jag förstår inte varför hon tror att jag är så angelägen om att det ska vara billigt, jag står ju där ganska propert klädd, ändå. Jag ska ju träffa kunder när jag kommer fram… Om jag kommer fram, eller snarare om jag kommer iväg någon gång. Expediten har problem. Hon tar hjälp av sin kollega som säger “Men det här tåget går ju om fem minuter, det kommer du aldrig hinna.”
“Jo då” säger jag. “Jag tar det.”
“Vet du vilket spår tåget går från?” frågar hon.
Jag erkänner att jag inte vet det, men å andra sidan står jag ju precis under tavlan som talar om från vilka spår tågen går.
“Du kommer inte hinna.” Säger hon igen. “Det är bättre att du springer och köper biljetten ombord på tåget om du hinner med, men det tror jag inte.”
Jag tackar inte.
Jag vänder mig om och går. Jag tittar på tavlan som talar om att jag ska en trappa ner, till Spår 18. Jag muttrar svordomar och förbannelser medans jag skyndar mig ner för trappan och genom gången under spåren. Jag springer upp för trappan med jättekliv och tittar stressat på skylten över spåret när den kommer inom synhåll. “Avgår om 4 minuter. Vagn 2 Obokad.” Jag letar upp vagn 2 och glider ner på ett ledigt säte.
Upp med datorn, köper biljett av kontrollanten som kommer förbi och får en Internet ombord-biljett gratis. Börjar med att maila kund + kollegor om att jag blir sen och kommer ringa in till telefonmötet från tåget. Sen börjar jag rota i eposten och betar av lite arbetsuppgifter där och börjar känna att saker och ting nog kommer gå ganska bra trots allt. Efter ett tag ringer chefen… ”Du, det där med logistik är inte riktigt din grej va? Eller har du bara otur?” Han fortsätter ganska snabbt ”Är du dum i huvudet eller har du bara otur när du tänker, typ… Hahaha!” Jag blev måttligt road kan jag säga.
Väl framme i Sundsvall Så går jag från stationen till kunden, rakt igenom staden. Funderar på att stanna och äta någonting. Jag ångrar mig då jag faktiskt vill komma fram och påbörja arbetet för att slippa stanna kvar i staden över natten, något som när man anländer vid lunchtid inte verkar helt orimligt. Jag kliver in i receptionen hos Kunden och presenterar mig för vakten i kuren och får till svar att min kontaktperson är på lunch och kommer inte tillbaka förrän om en minst halvtimme. Det ger en del blandade känslor, dels är det skönt att få sätta sig ner, äta och ta det lite lugnt ett tag, samtidigt så vill jag bara komma igång med att jobba. Går jag och äter så påbörjar jag ju arbetet mer än tre timmar efter att jag borde. Hur som helst rör jag mig mot Pan Pizza-restaurangen som har lunchbuffé, jag är ju trots allt väldigt hungrig. Jag glider in, plockar ett gäng pizzabitar och ett stort glas cola och sätter mig ner. Jag känner mig ganska sorgsen när jag får andas ut och tänka efter på vad som faktiskt hänt. Det är mycket som snurrar i huvudet. Jag ska i alla fall göra det bästa av situationen bestämmer jag mig för och tar ett glas cola till när det första tar slut. Det känns som att jag sitter där en evighet, men det kan ju bero på att jag brukar äta på max 15 minuter när jag äter själv… Nu sitter jag i 45 minuter, lyssnar på musiken, tänker och planerar upp hur jag effektivt ska spendera de resterande timmarna. När jag går ut får jag ett mycket trevligt leende av servitrisen och tillsammans med det underbart soliga vädret så är det rätt okej trots allt tänker jag när jag promenerar tillbaka till kundens kontor. Jag får reda på att min kontaktperson fortfarande inte kommit tillbaka från lunchen, så jag sätter mig och börjar skriva av mig, något jag brukar göra när jag grubblar på någonting… ”Ibland blir ingenting som man tänkt sig…” skriver jag. Jag stannar upp ett tag och funderar,sen suddar jag ut texten. ”Ibland går allting åt helvete…” Ja, det var mer passande. Jag hinner skriva ett stycke på ungefär 100 ord innan min kontaktperson kommer in genom dörren. Han hälsar och ler när han ser mig, jag reser mig upp och hälsar på honom med ett handslag. ”Jag hörde att du haft en dålig start på veckan…” sa han. Jag skrattar till lite, ser det komiska i situationen och svarar ”Ja, du skulle bara veta…”
XHTML
CSS
RSS
Snackiz.com serveras av servett.net.