Jag brukar inte minnas vad jag drömmer om det inte är en mardröm. Så har det varit sedan tonåren. Därför vet jag inte riktigt vad detta var. Det kändes lite läskigt ett tag, men det blev ju bra på slutet… tror jag. Det kändes så i alla fall.
Hur som helst. Det var 2004 och jag hade precis flyttat hemifrån. Alla mina tillhörigheter stod dock kvar hemma hos mina föräldrar i mitt pojkrum. Hela min familj meddelar att de ska flytta till Tyskland och att jag antingen behöver flytta ut eller följa med. Det är mitt val, men jag måste göra det med ganska kort varsel. En svår inre kamp utspelar sig i mig. Först väljer jag att stanna kvar i Stockholm där jag har alla mina vänner, mitt sociala liv. Sen inser jag att jag ändå brukar byta bekantskapskrets totalt med några års mellanrum. Bara ett fåtal människor behåller jag kontakten med. Jag kommer ju skaffa mig ett nytt socialt liv i Tyskland ändå. Så jag ändrar mig och väljer att följa med. Går igenom allt jag äger, packar det jag vill ha eller behöver och gör mig av med allt annat. Jag börjar även meddela mina vänner att jag ska flytta. En del försöker övertala mig att stanna, en del accepterar fakta och andra blir ledsna. Jag träffar även min dåvarande flamma. Hon lyssnar och förstår, sen frågar hon “Vill du titta på bilderna?” Så tittar vi på gamla fotografier, kramas och skiljs åt.
Inre frid.
Nu har jag lämnat allt gammalt bakom mig.
Om det ändå vore så lätt i verkligheten.
XHTML
CSS
RSS
Snackiz.com serveras av servett.net.